♥

Jag börjar känna mej sådär lite och bortglömd.
Så liten att man inte syns eller märks.
Ingen som lyssnar ingen som brys sej.
Men ändå kan jag känna lycka,
hur kan det vara möjligt?
Att jag känner mej lycklig när det ändå inte är någon som lyssnar.
Är inte det lite konstigt?
Är inte det bar helt wierd?
Man borde bara känna lycka när man vet att folk brys sej,¨
och inte så som jag gör.
Men jaja, det är väl som sagt bra att jag är glad,
och kan känna lycka igen.

Men det är bara något som saknas,
det är du!
Du killen, som alltid har betyt något för mej.
Men nu är du borta, du bryr dej inte ett skit.
Du har vänt dej om, bara vänt håll och gått din väg.
Inte brytt dej om vad jag tycker eller känner.
Men det är väl så att jag får börja om på nytt,
hitta han igen, fast en annan,
en annan som betyder så sjukt mycket.
Längtar bara efter det där perfekta livet tillsammans med dej!